och efter ett sista andetag på avdelningen
cyklar hemåt och upplever känslan av att falla
falla falla falla
blundar en stund och hör en bil bromsa in


snart en annan avdelning
andra andetag, rosslande


-var inte rädd, säger mamma
- hon blir blå i ansiktet och får inte riktigt den luft hon behöver
men var inte rädd.


ingen fara. det här fixar jag. jag åker så snart jag kan. i morgon bitti. jag hinner packa på ett par timmar.
yesyes, inga problem. oroa sig inte nu, mor lilla.


fast egentligen kretsar tankarna kring en obehärskad fasa
kring sönderhostade drömmar
en klump som inte slutar växa
och att döden växer sig sig större i en lägenhet som andas barndomsminnen
med kristallkronor som enda överlevande vittne


vad kan kristallkronorna berätta om den fantastiska människan
vars kropp en dag bestämde sig för att starta inbördeskrig?
om kvinnan som aldrig svek, modern som kunde be om förlåtelse
och aldrig gav upp sin osvikliga känsla för stil?