för tillsammans pryder vi en dammig lägenhet
min syster och jag
där hostan härskar och nätterna känns oändliga
jag undrar om morfar någonsin stannade upp
när han i rädsla för ryssen letade efter hagelbössan i garderoben
och tänkte på de två flickorna som för evigt klamrar fast vid nallen och ser förväntansfullt in i kameralinsen 

foten pressar ner gaspedalen tills musklerna i vaden börjar spänna 
tanken skiter i att jag just i kväll glömt körkortet 
skiter i att det står en polisbil vid hörnet 
att det är en kväll som i kväll man bör hålla låg profil 
hör däcken skrika 
minnet försöker komma ihåg hur man bromsar in 

ställer bilen 
sträcker ut ett alltför naket ben i skenet från den ensamma gatlyktan 
tappar skon 
snörvlar till och blir tillfälligt förblindad av tårblandad mascara 

hey tjejen, skriker någon 
huvudet nickar till svar och kroppen fortsätter rakt fram 
blicken lockad av ljuset från fängelset.
... 


någonstans finns den där punkten
där foten bör vända på klacken och huvudet minnas
att förlåtelsen inte går att finna i mörkret eller gatlyktans sken
bland flämtande andetag och bortkastade ideal
förlåtelsen och tryggheten finns


jag menar inte förlåtelsen den religiösa fanatikern finner
efter löften om bättring och ursäkter och en längtan efter nåd
det som åsyftas är istället den högst mänskliga
i form av ett par starka armar
mjuk hud och doften av en själsfrände


kroppen vänder om och låter huvudet fyllas av ljudet från nycklarna som slår ihop

och klackarna som smattrar mot den hårda asfalten

Hur?


jag har blivit ett sådant svin
- snälla säg inte så
jag trodde aldrig jag skulle sluta såhär. svinig.


hennes hosta river i mig, ångesten växer i samband med att färgen i hennes ansikte förändras
ord har aldrig betytt så mycket
som när man vet att de kan bli de sista
känslan av handlingsförlamning är aldrig långt borta


hänger vid hennes läppar och önskar hon aldrig slutade tala


Var?


berättelsen om huset, arvet, barnen
landets karghet och krigets ondska
stoltare soldater frös också i karelen
på knä framför ödet som sköt vårdslöst av tristess
i änden av en snara


När?


jag stjäl någons barndom
blir en mor i hennes ögon
en efterlängtad dotter
- minns du den där gången du väntade på lillebror och satt i baksätet och sjöng psalmer?
nej, jag var inte ens tilltänkt då
- visst ja, det var far som lärt er psalmerna. jag sjöng aldrig psalmer för er... men du kommer väl ihåg Virno, som ville gifta bort dig med sina söner?
du är förvirrad
- ja, förlåt, det är klart jag är. jag vet ju vem du är, egentligen.

hur?
var?
när?

 

 


varför?

och efter ett sista andetag på avdelningen
cyklar hemåt och upplever känslan av att falla
falla falla falla
blundar en stund och hör en bil bromsa in


snart en annan avdelning
andra andetag, rosslande


-var inte rädd, säger mamma
- hon blir blå i ansiktet och får inte riktigt den luft hon behöver
men var inte rädd.


ingen fara. det här fixar jag. jag åker så snart jag kan. i morgon bitti. jag hinner packa på ett par timmar.
yesyes, inga problem. oroa sig inte nu, mor lilla.


fast egentligen kretsar tankarna kring en obehärskad fasa
kring sönderhostade drömmar
en klump som inte slutar växa
och att döden växer sig sig större i en lägenhet som andas barndomsminnen
med kristallkronor som enda överlevande vittne


vad kan kristallkronorna berätta om den fantastiska människan
vars kropp en dag bestämde sig för att starta inbördeskrig?
om kvinnan som aldrig svek, modern som kunde be om förlåtelse
och aldrig gav upp sin osvikliga känsla för stil?

och jag insåg att det var ett bra impulsköp, mitt lilla svarta anteckningsblock


NOTE TO SELF: sluta skriva brev i ditt huvud.

följdfråga - är det då bättre att skriva brev som aldrig kommer fram?

sjuk
feber


vill inte
med tekoppen klistrad i hand
och 30 sommargrader ute
hånfull sol genom tyllgardiner smeker skulderbladen till svettning


smak av citron, ingefära och en längtan ut.

går tillbaka. tänker tillbaka. gamla ord, gamla minnen.

Daterat: 2/6 kl 20:41

den där tiden, du vet 
när allt handlade om att springa så fort som möjligt 
pilla sårskorpor och det yttersta skalet av tallarna på skolgården 
jag minns dofterna 
speciellt den av torr sol mot torrt grus 
metallisk 

fröknarnas rökblandande kaffeanderäkt 
och doften av döda kor 
lämpade i den stora skogen bakom skolan 
täckta av en vit presenning 
stirrande döda koögon 

som den där killen som sa att jag hade så vackra koögon 
och allt jag kunde se var blodiga kalvar och ben i fel vinklar 
jag brukade gå till ladugården i byn och lägga handen mot fuktiga mular 
doften av halm, melass och nyfödda kalvar 

den där hunden med ett blått och ett brunt öga 

hur kom det sig att jag fick vara ensam så mycket? 
jag tänker på ängla 
på den där mannen med arbetshästar som lät mig sitta i hagen hela sommaren 
hans mörka blick 
och på att han faktiskt aldrig sa ett ord till mig 
Peter. han var ungkarl brukade man skratta i byn 
man skrattade mycket i byn 
rått och hårt 
kallt. och det kalla vattnet i älven som fick mig att flämta var gång jag doppade tårna 
grannpojken som sprättade upp abborrar med pojkaktigt förtjusta fingrar 
hur han slängde inälvorna bredvid den knarrande bryggan 
delar av inälvorna flöt, vita kuddar 
och jag bet mig i läppen för att inte slå händerna för munnen i förfäran 

smaken av torkat renkött 
kokkaffe och solvarma hjortron. 

nu är jag där igen 
varför tänker jag inte på värmande sol, bokskogar och ett välkomnande hemmabageri? 

vill berätta att jag
fortfarande skriver
skriver privat
skriver för mig själv
som att viska mot en stenvägg


skriver mer öppet också
ord som ligger bara inför allas blickar
tankar som suger in dem, formar om och spottar ut
utfläkta, övergivna
jag önskar jag kunde ta hand om dem
linda in dem i silkespapper och ge bort dem till någon som lägger dem i sin innerficka
inte låta gamarna plocka och ta det som passar


men ut måste de
- schas, vill jag säga, jag kan inte husera er här längre
ni är alldeles för många
en kacklande skock asfalterade tankebanor
om ni var isbitar skulle jag lägga ner er i mitt glas med rabarber- och flädersaft
och betrakta hur ni sakta smälte ner, blekte den blekrosa saften ytterligare.


och jag tänker inte censurera mig mer


allt känns så långt ifrån då man vaknar i snörvlanden
feberfantasier lägger dimridåer och det är en evighet sedan senaste livstecknet
vill se på film, drömma mig bort
se frida, jag är dina och wuthering heights.
mest vill jag nog se frida.


lyssnar på 9 crimes med damien rice
by your side med cocorosie och needle in the hay - elliott smith


jag är inte konsekvent. har aldrig varit konsekvent.
kommer aldrig skriva en bok
men det gör ingenting.