feber
vill inte
med tekoppen klistrad i hand
och 30 sommargrader ute
hånfull sol genom tyllgardiner smeker skulderbladen till svettning
smak av citron, ingefära och en längtan ut.
går tillbaka. tänker tillbaka. gamla ord, gamla minnen.
Daterat: 2/6 kl 20:41
den där tiden, du vet
när allt handlade om att springa så fort som möjligt
pilla sårskorpor och det yttersta skalet av tallarna på skolgården
jag minns dofterna
speciellt den av torr sol mot torrt grus
metallisk
fröknarnas rökblandande kaffeanderäkt
och doften av döda kor
lämpade i den stora skogen bakom skolan
täckta av en vit presenning
stirrande döda koögon
som den där killen som sa att jag hade så vackra koögon
och allt jag kunde se var blodiga kalvar och ben i fel vinklar
jag brukade gå till ladugården i byn och lägga handen mot fuktiga mular
doften av halm, melass och nyfödda kalvar
den där hunden med ett blått och ett brunt öga
hur kom det sig att jag fick vara ensam så mycket?
jag tänker på ängla
på den där mannen med arbetshästar som lät mig sitta i hagen hela sommaren
hans mörka blick
och på att han faktiskt aldrig sa ett ord till mig
Peter. han var ungkarl brukade man skratta i byn
man skrattade mycket i byn
rått och hårt
kallt. och det kalla vattnet i älven som fick mig att flämta var gång jag doppade tårna
grannpojken som sprättade upp abborrar med pojkaktigt förtjusta fingrar
hur han slängde inälvorna bredvid den knarrande bryggan
delar av inälvorna flöt, vita kuddar
och jag bet mig i läppen för att inte slå händerna för munnen i förfäran
smaken av torkat renkött
kokkaffe och solvarma hjortron.
nu är jag där igen
varför tänker jag inte på värmande sol, bokskogar och ett välkomnande hemmabageri?
när allt handlade om att springa så fort som möjligt
pilla sårskorpor och det yttersta skalet av tallarna på skolgården
jag minns dofterna
speciellt den av torr sol mot torrt grus
metallisk
fröknarnas rökblandande kaffeanderäkt
och doften av döda kor
lämpade i den stora skogen bakom skolan
täckta av en vit presenning
stirrande döda koögon
som den där killen som sa att jag hade så vackra koögon
och allt jag kunde se var blodiga kalvar och ben i fel vinklar
jag brukade gå till ladugården i byn och lägga handen mot fuktiga mular
doften av halm, melass och nyfödda kalvar
den där hunden med ett blått och ett brunt öga
hur kom det sig att jag fick vara ensam så mycket?
jag tänker på ängla
på den där mannen med arbetshästar som lät mig sitta i hagen hela sommaren
hans mörka blick
och på att han faktiskt aldrig sa ett ord till mig
Peter. han var ungkarl brukade man skratta i byn
man skrattade mycket i byn
rått och hårt
kallt. och det kalla vattnet i älven som fick mig att flämta var gång jag doppade tårna
grannpojken som sprättade upp abborrar med pojkaktigt förtjusta fingrar
hur han slängde inälvorna bredvid den knarrande bryggan
delar av inälvorna flöt, vita kuddar
och jag bet mig i läppen för att inte slå händerna för munnen i förfäran
smaken av torkat renkött
kokkaffe och solvarma hjortron.
nu är jag där igen
varför tänker jag inte på värmande sol, bokskogar och ett välkomnande hemmabageri?
