när dörren glider igen med ett litet klick 
kramar jag kudden krampaktigt 
och teknobeatet börjar om i hjärtat 

men det gör ingenting 
för det är höst 
och jag bär ett pansar för att inte bli blöt.

men jag vill inte prata om mina mardrömmar 
häromdagen skrev jag en dikt 
om mig själv som skalmogen clementin 
och rädslan för att bli alldeles för ensam i mitt huvud. 

mardrömmarna: 
antingen så drunknar jag 
eller så hittar jag delar av honom i trädgården 
som vi brukade leta påskägg när vi var små. 

alltid i sovrummet, det mörka innan vi målade väggarna vita. 
när jag var liten drömde jag att jag måste hoppa för att rädda dem och jag är så himla rädd för höjder. 

egentligen vill jag prata om hur fin jag tycker att du är
och hur mycket jag längtar efter att ha dig nära igen.

svamla, snälla 
låt inga ord vara, dränk mig i dem, viskningar och låt dina läppar komma närmare för varje långsamt andetag vi drar 

jag vill begrava ansiktet mellan dina skulderblad 
och glömma allt utom en perfekt höstromans och stora koppar rött te 

låt mig bjuda på portvin och bortglömda lögner 
presentera mig som någon ny 
någon med nyheter att berätta och mjuk hud att erbjuda i utbyte 
mot kyssar och ett otaligt antal franska filmer i svartvitt.