-hallå..? 

pressar den varma luren mot örat 

det bultar i örat 

i hela huvudet 

beeeep 

- hallå? 

beeeep 

-hallå? 

beeeep 

- jag.. 

beeeep 

- behöver dig.. 

beeeep 

- det vore bra om du ville svara.. 

ynklig röst 

vs. 

obarmhärtiga omänskliga signaler 

4/6-2009

ett soligt lantkök 
klirret av porslin, värme 
samtal och omtanke 

så faller orden 
obarmhärtigt slås lugnet i spillror 
hundra små bitar 
splittret landar mellan oss 
hindrar oss från att tala med varandra 
(han lägger armbågarna på bordsskivan 
glaset tränger in i armbågarna, blodet sipprar ut) 
hon lägger obeslutsamt ner besticken 
luften pyser ur henne, hennes kinder ser urgröpta ut 
(hon har arbetat i tre dygn 
barnen på avdelningen kommer aldrig dit friska) 
jag biter ihop 

orden börjar falla. 
oron sipprar ut genom armbågar och blodsprängda ögon 
det är inte rättvist 
om och om och om och om 
för varje ord växer klumpen i min mage allt större 

ångesten känns som ett missväxt foster av dåliga minnen och rädsla 
- ta pengarna jag ska få till studenten? 
jag. behöver. dem. inte. 
(pressar fingrarna mot tinningarnas tunna hud i ett försök till finsk akupunktur)

leka gud va? 
jag tycker om inte om när människor ska leka gud jag vill tro på ödet. 
att jag fann kattungen betyder att jag ska hjälpa den att leva eller? s
kulle ödet ge mig en dylik uppgift? 
- skulle jag kunna få lite mat att ge den? frågar jag med det lilla mjuka livet i min ena hand den ser på mig med en stabil blick ur nyöppnade runda ögon 
han ser tveksamt på mig och säger att han, förutsatt att han vore ensam, skulle ha ihjäl den 
jag nickar eftertänksamt 
- det skulle jag med, om jag bara hade sluppit se den först 

moloket traskar jag ut igen lägger tillbaka kattungen i vedhögen och fortsätter hänga tvätt. 
jag vill trotsa. sticka näsan i vädret och säga att det inte är upp till honom att bestämma huruvida den ska få leva eller inte men jag gör det inte. det är inte mitt val att göra. 
så, vilket val är egentligen mitt att göra? 

den lille American som carl kallar honom kärleksfullt på danska följer efter oss, klick klick klick låter hans analoga canon 
han gör succé med sina kvicka repliker och sitt goda danska uttal han berättar om sina bilder, att han kör dubbelexponeringar för att han fastnat vid uttrycket ”en gång är ingen gång” och att det skrämmer honom. en gång är ingen gång. jag blir varm inombords och tänker att det är omöjligt att upprepa något varje gång är en ny gång hur ska man räkna, egentligen? 
... 
och jag vill passa på att berätta för dig, min avlägsna vän att jag vore det perfekta sällskapet för dig i en strid ström av blod, sprit, parfym och säd 
jag vill inte framstå som självgod någonstans finns någon slags självdistans att plocka fram men just nu lägger jag mig naken på marken och hoppas att jorden ska befrukta mig som en pretentiös jävla fitta 
... 
huset är fullt av danskar äldre danskar som skrattar med tänder färgade av rödvin de har umgåtts sedan urminnes tider jazzbarn, som skrattar gott åt tanken på fötter sönderdansade på köpenhamns gator de har alla slutat röka under det senaste året de lyssnar på duke ellington och billie holiday 
en tredagarsfest skrattar värdinnan
-jag ville se till att alla kunde få möjlighet att komma åtminstone en kväll hon har plockat generösa buketter jasmin och placerat runt ut i huset. 

jag tycker om Kirsten, hon har ett rått skratt hennes dotter har ett likadant de omringade mig och klappade den vita pälsen jag bar på hennes fest i vintras- så smukt, så dejligt, sa de. kom med till operan, sa Kirsten och balanserade elegant ett glas med rövin
 ... 
min nya familj är motsatsen till min gamla. 
ikväll kommer mina föräldrar hit mamma ringer och frågar vad de ska ta med sig hur hon ska vara klädd om hon duger som hon är eller om hon borde gå till frisören.

Som när alla andra ser på eurovision song contest och nätterna blir rieslingljusa 

och jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att aldrig glömma bort det där med ord och blommiga sommarklänningar.

Där prestationsångesten inte kommer åt dig.

i det där flickrummet som ingen använder 

det som fyllts med möbler ingen vill behöva se 

tavlan ingen ville ha 

när jag förbereder mig så väntar han 

tålmodigt 

allt omkring är så fult och det spelar ingen roll hur mycket jag sminkar mig innan vi går ut 

rummet finns med i alla fall

till och med golvet är fult 

det spelar ingen roll hur hårt jag placerar mina klackar i det 

det är fult 

och fläcken från tiden som jag färgade mitt hår svart är kvar 

den matchar mina blanka pumps 

som den en gång matchade mina första stövlar i skinande svart läder

med elektroder under min ljusblåa skjorta 
att knäppa upp översta knappen skulle räcka för att alla skulle se  
någon väntar på att mitt hjärta ska göra ett snedsteg  
”återstående tid 20:44:46” 
och den lilla dosan räknar ner, fastklämd på min höft

dagens soundtrack: cocorosie - grey oceans, hela albumet