med elektroder under min ljusblåa skjorta 
att knäppa upp översta knappen skulle räcka för att alla skulle se  
någon väntar på att mitt hjärta ska göra ett snedsteg  
”återstående tid 20:44:46” 
och den lilla dosan räknar ner, fastklämd på min höft

dagens soundtrack: cocorosie - grey oceans, hela albumet

i en främmande kvinnas sovrum

mellan främmande lakan

på spegeln med den vackra ramen hängde en ansiktsmask

det var någon gång i augusti.

- här är visst ett revben i vägen
trycker jag för hårt? där, nu ska vi lyssna på klaffljudet. 
- ett gracilt litet hjärta
han har armen kring mig. sin kritvita läkarrock mot min bara hud. 
jag vågar inte andas.


- ett fint hjärta. felfritt vad jag kan se. oroa dig inte.


han torkar av sina egna händer innan han räcker mig papper
jag sitter på britsen med dinglande ben


men doktorn. jag är fortfarande rädd för att dö. säger jag inte för han har inte tid att lyssna.
vad skulle han svara?
- alla är rädda för att dö. 


som läkaren en gång sa efter att ha spanat in min häck
”alla dör i cancer.” ett kort konstaterande. 
- mer kaffe?


nej. jag vill gå hem. tack för kaffet.


jag är för ung för att tänka på döden. oavsett så är det tankar man bör hålla för sig själv i hösttider.


vita läkarrockar får mig alltid att minnas känslan av att kräkas upp blod
panik och människors skräckslagna blickar när jag rusar in på akuten med en vit hink fylld till en tredjedel av blod.
varför var den vit?

en avslagen söndag
sönderkysst
sönderpratad
slutligen mållös


om vi ändå kunde beröra fram orden


DN ligger uppslagen på ledarsidan, är på min fjärde kopp kaffe nu
gloomy sunday sjunger billie holiday och jag stänger av för att äntligen ta tag i det verkliga livet.