- här är visst ett revben i vägen
trycker jag för hårt? där, nu ska vi lyssna på klaffljudet. 
- ett gracilt litet hjärta
han har armen kring mig. sin kritvita läkarrock mot min bara hud. 
jag vågar inte andas.


- ett fint hjärta. felfritt vad jag kan se. oroa dig inte.


han torkar av sina egna händer innan han räcker mig papper
jag sitter på britsen med dinglande ben


men doktorn. jag är fortfarande rädd för att dö. säger jag inte för han har inte tid att lyssna.
vad skulle han svara?
- alla är rädda för att dö. 


som läkaren en gång sa efter att ha spanat in min häck
”alla dör i cancer.” ett kort konstaterande. 
- mer kaffe?


nej. jag vill gå hem. tack för kaffet.


jag är för ung för att tänka på döden. oavsett så är det tankar man bör hålla för sig själv i hösttider.


vita läkarrockar får mig alltid att minnas känslan av att kräkas upp blod
panik och människors skräckslagna blickar när jag rusar in på akuten med en vit hink fylld till en tredjedel av blod.
varför var den vit?