foten pressar ner gaspedalen tills musklerna i vaden börjar spänna 
tanken skiter i att jag just i kväll glömt körkortet 
skiter i att det står en polisbil vid hörnet 
att det är en kväll som i kväll man bör hålla låg profil 
hör däcken skrika 
minnet försöker komma ihåg hur man bromsar in 

ställer bilen 
sträcker ut ett alltför naket ben i skenet från den ensamma gatlyktan 
tappar skon 
snörvlar till och blir tillfälligt förblindad av tårblandad mascara 

hey tjejen, skriker någon 
huvudet nickar till svar och kroppen fortsätter rakt fram 
blicken lockad av ljuset från fängelset.
... 


någonstans finns den där punkten
där foten bör vända på klacken och huvudet minnas
att förlåtelsen inte går att finna i mörkret eller gatlyktans sken
bland flämtande andetag och bortkastade ideal
förlåtelsen och tryggheten finns


jag menar inte förlåtelsen den religiösa fanatikern finner
efter löften om bättring och ursäkter och en längtan efter nåd
det som åsyftas är istället den högst mänskliga
i form av ett par starka armar
mjuk hud och doften av en själsfrände


kroppen vänder om och låter huvudet fyllas av ljudet från nycklarna som slår ihop

och klackarna som smattrar mot den hårda asfalten